Det var en säsong som började förskräckligt i Helsingborg med en dödad supporter. I det perspektivet känns alla andra iakttagelser futtiga och det är inte helt lätt att göra en sammanfattning men här kommer den.
Roligast
På tre matcher hade vi 10-0 i målskillnad. Sedan vet jag inte vad som hände. Hela säsongen var som Kennet Höie. Briljant ibland mediokert ibland.
Alldeles för mycket av
Tysta minuter. Alldeles för många bortgångar. Allt för tidigt. Det finns inget tystare än tysta minuter i en annars livfull miljö.
Tröttast
Alla bengaler. Ja, jag gillar också pyroteknik. Ja, jag hoppas också det blir tillåtet men den här typen av "vi gör som vi vill ändå" attityd är tröttsam. I synnerhet när det blir försenade matcher och skit.
Mesta skämskudden
Derby hemma mot råttorna. Och inte bara att vi förlorade utan att vi blev totalt utsjungna. Får aldrig hända igen.
Mest "leta efter halmstrån"
Djurgårdens placering var den bästa sedan Allsvenskan utökades från 14 till 16 lag. Ok, det får det ju inte att låta sådär jättebra i mina öronen. Eller?
Tack för allt
Adde Johansson. Det bästa som kommit från AIK. När bilderna från de fantastiska åren visades så blev jag tårögd. Åh, vilka Djurgårdstider det var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar