Pådrivande pappor

Jag läser en bitvis sorglig men öppenhjärtlig interjuv med 19-åriga målvaktsstjärnskottet Robin Lehner och hans pappa i DN. Han har ju haft en minst sagt hårt pressande hockeypappa och säger att "pappan bitvis var för hård". Stycket som jag grips mest av är nog följande

När Robin var tio år tryckte Michael på för att sonen skulle pröva på att stå i ett hockeymål. Men Robin spelade hellre fotboll, och han gillade att måla och teckna. Till en början var han inte särskilt lockad av tanken att träna ishockey.

– Men pappa hade arbetat mycket när jag var liten och det här med hockeysatsningen var ju på sätt och vis en möjlighet för mig att få vara mer tillsammans med honom.

Jag blir faktiskt nästan tårögd. Sonen börjar spela för att få vara med sin pappa. Hade jag läst det och varit hans pappa hade jag nog brutit ihop.
Men ja, nu är Robin på god väg att bli den världsmålvakt hans pappa så gärna ville att han skulle bli. Och det är ju iofs roligt fast jag får ändå en sorglig känsla av att läsa artikeln. Precis som jag fick när jag läste om Agassi och hans tennispappa.